Callenge accepted

Killen älskar att försöka skrämma mig, han njuter av att få mig skrika av rädsla verkar det som och ibland lyckas han men oftast inte, men jag kommer ihåg två gånger jag verkligen blev livrädd för honom, det första var när jag efter några minuter försökt väcka honom på morgonen vände mig om och tog fram ett par strumpor för att snabbt vända mig om igen mot honom. Men då jag vänder mig om igen så står han där bara några centimeter ifrån mig. Kunde inte göra så mycket annat än att ramla på rumpan och skrika till ..medan han bara skakar på huvudet. Samtidigt som jag försöker hämta andan så frågar jag honom"fan vad ska grannarna tro egentligen? Du får sluta skrämma mig sådär hela tiden och om polisen knakar på vad ska du säga då?" och hans svar blev "jo konstapeln det är såhär att min tjej har dåligt periferiseende och väldigt svaga nerver, och ibland kan hon tillochmed glömma att jag är i samma rum som henne".


Den andra gången var när vi bodde i Tranås. I vår lilla etta delade vi ju vardagsrum/sovrum. Så när han sa att han skulle sova så trodde ju jag på honom. Jag satt med ryggen emot honom i soffan och spelade spel på datorn, efter en timma släcks datorskärmen, konstigt är det vad jag tänker...men klickar på den igen och kör vidare, men efter 2 minuter släcks den igen. "Men vafaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhh!!!!!!!"  blir arg och tittar uppifrån skärmen och kan urskilja något i mörkret, ett jävla ansikte som står och flinar emot mig, jag kunde inte göra så mycket mer än att skrika faktiskt.  Han hade alltså under en timmas tid krupit fram på golvet, ställt sig bakom dataskärmen, och sedan skrämt skiten ur mig.




Får väl se om han lyckas igen,en adrenalinkick sitter aldrig fel ;)