Alltså ju mer jag tänker på det ju mer panik får jag. Jag vill ju inte att han ska åka ifrån mig, men jag kan inte be honom att inte åka iväg. Det står i hans kontrakt och det är det jobbet han vill ha. Det är hans beslut fullt ut men jag tycker ändå att det känns orättvist, det är inte hans fel att jag har mina problem med ensamhet och paniken men jag vill ju ha honom här och få stöttning av honom. Det kommer jag inte kunna få när han är i Stockholm på vardagarna och sedan flera tusen mil ifrån mig. Om vi ska räkna lite på det så kommer han vara ifrån mig lite mindre än ett år. Jag tänker ju på honom också såklart och vad han vill men jag måste sedan tänka på mig själv, kommer jag klara det här verkligen? Kommer jag ha funderat ut en bra plan för att klara vardagen? Det är så många frågor och för lite tid. Vad händer om jag inte klarar av det? Jag tror inte folk förstår hur jag mår med allt det här omkring mig, det är ingen som frågar eller gör en ansats till att bry sig. Är det här vad jag har att vänta mig? Tystnad. Ja just nu känns det som att jag får skylla mig helt och hållet själv. Men jag älskar honom så fruktansvärt mycket och utan honom finns jag inte mer, så är det mitt svar på allt, att jag ska härda ut och ta allt? Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar